Våga försöka..
..våga vara normal.
Att min hjärna knullar med mig då och då, det vet jag. Det är bara så himla svårt att veta när det är på riktigt eller när det är mitt gamla som spökar. Flera gånger om dagen kommer det gamla ikapp och jag blir osäker och rädd. Jag har ju bestämt mig för att inte såras igen, inte svikas, inte bli lämnad. Så små vardagliga saker, ord, händelser kan bli så otroligt stora. Skämt kan bli till allvar. Lek till bråk. Skratt till gråt. Det är så svårt att våga stå kvar, våga bli älskad. För då finns ju risken att bli sårad. Många gånger i mitt liv har jag tagit den lätta vägen. Fegat ur. Skyllt på saker. Lagt över på andra. Inte vågat stå kvar. Bättre att dra innan det bli för alvarligt. För i min värld går allt i alla fall åt helvete på något sätt. (mitt gamla invanda tankemönster) Ingen idé att bli för glad, för jag bir ändå ledsen snart. Inte för kär, för han lämnar mig snart. Få inte vara lycklig, för då händer det alltid en katastrof tätt efter. Kul att tänka så vá? Det är jag i ett nötskal.
Det är som sagt så satans svårt att våga. Våga vara normal. Våga stanna kvar. Våga tro på när människor säger att dom faktiskt älskar mig. För visst förstår jag att jag är älskvärd, jag är en bra tjej. Det vet jag. Det är ju inte så att jag är elak, har haft ihjäl någon, jag är inte drekt våldsam, jag är inte egoistisk. Jag är inte felfri men jag är bra. Vem fan är felfri!?
Jag erkänner jag är livrädd för att släppa in någon, våga hoppas på framtid och jag är till och med rädd för att våga vara glad..
Men att försöka våga är ett steg på vägen... Man får misslyckas.
Tack.
Att min hjärna knullar med mig då och då, det vet jag. Det är bara så himla svårt att veta när det är på riktigt eller när det är mitt gamla som spökar. Flera gånger om dagen kommer det gamla ikapp och jag blir osäker och rädd. Jag har ju bestämt mig för att inte såras igen, inte svikas, inte bli lämnad. Så små vardagliga saker, ord, händelser kan bli så otroligt stora. Skämt kan bli till allvar. Lek till bråk. Skratt till gråt. Det är så svårt att våga stå kvar, våga bli älskad. För då finns ju risken att bli sårad. Många gånger i mitt liv har jag tagit den lätta vägen. Fegat ur. Skyllt på saker. Lagt över på andra. Inte vågat stå kvar. Bättre att dra innan det bli för alvarligt. För i min värld går allt i alla fall åt helvete på något sätt. (mitt gamla invanda tankemönster) Ingen idé att bli för glad, för jag bir ändå ledsen snart. Inte för kär, för han lämnar mig snart. Få inte vara lycklig, för då händer det alltid en katastrof tätt efter. Kul att tänka så vá? Det är jag i ett nötskal.
Det är som sagt så satans svårt att våga. Våga vara normal. Våga stanna kvar. Våga tro på när människor säger att dom faktiskt älskar mig. För visst förstår jag att jag är älskvärd, jag är en bra tjej. Det vet jag. Det är ju inte så att jag är elak, har haft ihjäl någon, jag är inte drekt våldsam, jag är inte egoistisk. Jag är inte felfri men jag är bra. Vem fan är felfri!?
Jag erkänner jag är livrädd för att släppa in någon, våga hoppas på framtid och jag är till och med rädd för att våga vara glad..
Men att försöka våga är ett steg på vägen... Man får misslyckas.
Tack.
Kommentarer
Trackback