Älskade mamma.
För två år sedan låg du på sjukhus helt ensam. Du var illa däran. Vad tänkte du på? Var du ledsen? Visste du att du skulle åka till nangiala morgonen därpå?
I morgon är det två år sedan min älskade mamma gick vidare, lämnade detta jordeliv och blev en ängel.
Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, och hon finns i mina tankar varje dag. Jag önskar och hoppas att hon har det bra där hon är. Att hon är på en vacker plats där ingen ondska eller elände finns. Där det är mycket vackert att de på, ljuvlig musik och att det är lugn och ro. Det behöver hon nu. Att hon ser ner på mig och känner sig stolt. Stolt över vad hon åstakommit, två barn. Jag önskar också att hon finns med mig på min vandring, att hon hjälper mig när allt känns svårt. För jag tror mig känna hennes närvaro ibland.
MIn mamma var en vacker människa, nära till både skratt och gråt. Hon brydde sig om andra människor och förökte alltid hjälpa till om hon kunde. Jag är väldigt stolt över få vara hennes dotter. Och jag skulle aldirg velat ha någon annan mor än just hon. Trots att hennes väg var ganska krokig och snårig. Hon har levt ett tufft liv och jag önskar ingen annan människa det livet hon levde.
Jag känner så mycket kärlek till min mamma och jag tycker det är orättvist att jag inte fick mer tid med henne. Men det går inte att göra någonting åt det. Jag hoppas vi ses igen, mamma och jag. I Nangiala.
Jag älskar och saknar dig älskade mamma.
I morgon är det två år sedan min älskade mamma gick vidare, lämnade detta jordeliv och blev en ängel.
Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, och hon finns i mina tankar varje dag. Jag önskar och hoppas att hon har det bra där hon är. Att hon är på en vacker plats där ingen ondska eller elände finns. Där det är mycket vackert att de på, ljuvlig musik och att det är lugn och ro. Det behöver hon nu. Att hon ser ner på mig och känner sig stolt. Stolt över vad hon åstakommit, två barn. Jag önskar också att hon finns med mig på min vandring, att hon hjälper mig när allt känns svårt. För jag tror mig känna hennes närvaro ibland.
MIn mamma var en vacker människa, nära till både skratt och gråt. Hon brydde sig om andra människor och förökte alltid hjälpa till om hon kunde. Jag är väldigt stolt över få vara hennes dotter. Och jag skulle aldirg velat ha någon annan mor än just hon. Trots att hennes väg var ganska krokig och snårig. Hon har levt ett tufft liv och jag önskar ingen annan människa det livet hon levde.
Jag känner så mycket kärlek till min mamma och jag tycker det är orättvist att jag inte fick mer tid med henne. Men det går inte att göra någonting åt det. Jag hoppas vi ses igen, mamma och jag. I Nangiala.
Jag älskar och saknar dig älskade mamma.
Val hit och dit...
Att välja. Att göra rätt val. Fy rutti! Hur ska man veta. Om man velat något i så många år, kanske man bara tror att man vill nu, för att man är så van att vilja det.. Fattar ni?
Jag vet då inte, jag vet att jag velat det mest av allt, förr. Nu har saker och ting ändras. Jag vet vad jag behöver nu. Och då kanske det inte är rätt val längre... eller är det mitt öde?? Herre gud!! Jag blir tokig!!
Jag vill att någon ska komma till mig och bestämma åt mig, berätta vad som är bäst, hur det är meningen att det ska vara.
Jag vet ju oftast allt annat, jag är ju så jävla bra på att veta vad som är bäst för alla andra, vet vad dom ska välja, säga smarta saker och så.. Känna in, rätt eller fel. Ha ha.. då kan jag minsam.
Man är jävligt liten i den här världen. Den överlever utan att jag ska vara med och bestämma och kontrolera. Den snurrar på i alla fall. Vem bryr sig då vad lilla jag väljer?
Jag vet då inte, jag vet att jag velat det mest av allt, förr. Nu har saker och ting ändras. Jag vet vad jag behöver nu. Och då kanske det inte är rätt val längre... eller är det mitt öde?? Herre gud!! Jag blir tokig!!
Jag vill att någon ska komma till mig och bestämma åt mig, berätta vad som är bäst, hur det är meningen att det ska vara.
Jag vet ju oftast allt annat, jag är ju så jävla bra på att veta vad som är bäst för alla andra, vet vad dom ska välja, säga smarta saker och så.. Känna in, rätt eller fel. Ha ha.. då kan jag minsam.
Man är jävligt liten i den här världen. Den överlever utan att jag ska vara med och bestämma och kontrolera. Den snurrar på i alla fall. Vem bryr sig då vad lilla jag väljer?
Håll min hand.
Håll min hand.
Led mig.
Gå inte i från mig.
Hjälp mig upp om jag ramlar.
Sjung för mig.
Dansa med mig.
Var ärlig.
Inga lögner.
Håll min hand.
Led mig.
Gå inte i från mig.
Hjälp mig upp om jag ramlar.
Sjung för mig.
Dansa med mig.
Var ärlig.
Inga lögner.
Håll min hand.
Våga försöka..
..våga vara normal.
Att min hjärna knullar med mig då och då, det vet jag. Det är bara så himla svårt att veta när det är på riktigt eller när det är mitt gamla som spökar. Flera gånger om dagen kommer det gamla ikapp och jag blir osäker och rädd. Jag har ju bestämt mig för att inte såras igen, inte svikas, inte bli lämnad. Så små vardagliga saker, ord, händelser kan bli så otroligt stora. Skämt kan bli till allvar. Lek till bråk. Skratt till gråt. Det är så svårt att våga stå kvar, våga bli älskad. För då finns ju risken att bli sårad. Många gånger i mitt liv har jag tagit den lätta vägen. Fegat ur. Skyllt på saker. Lagt över på andra. Inte vågat stå kvar. Bättre att dra innan det bli för alvarligt. För i min värld går allt i alla fall åt helvete på något sätt. (mitt gamla invanda tankemönster) Ingen idé att bli för glad, för jag bir ändå ledsen snart. Inte för kär, för han lämnar mig snart. Få inte vara lycklig, för då händer det alltid en katastrof tätt efter. Kul att tänka så vá? Det är jag i ett nötskal.
Det är som sagt så satans svårt att våga. Våga vara normal. Våga stanna kvar. Våga tro på när människor säger att dom faktiskt älskar mig. För visst förstår jag att jag är älskvärd, jag är en bra tjej. Det vet jag. Det är ju inte så att jag är elak, har haft ihjäl någon, jag är inte drekt våldsam, jag är inte egoistisk. Jag är inte felfri men jag är bra. Vem fan är felfri!?
Jag erkänner jag är livrädd för att släppa in någon, våga hoppas på framtid och jag är till och med rädd för att våga vara glad..
Men att försöka våga är ett steg på vägen... Man får misslyckas.
Tack.
Att min hjärna knullar med mig då och då, det vet jag. Det är bara så himla svårt att veta när det är på riktigt eller när det är mitt gamla som spökar. Flera gånger om dagen kommer det gamla ikapp och jag blir osäker och rädd. Jag har ju bestämt mig för att inte såras igen, inte svikas, inte bli lämnad. Så små vardagliga saker, ord, händelser kan bli så otroligt stora. Skämt kan bli till allvar. Lek till bråk. Skratt till gråt. Det är så svårt att våga stå kvar, våga bli älskad. För då finns ju risken att bli sårad. Många gånger i mitt liv har jag tagit den lätta vägen. Fegat ur. Skyllt på saker. Lagt över på andra. Inte vågat stå kvar. Bättre att dra innan det bli för alvarligt. För i min värld går allt i alla fall åt helvete på något sätt. (mitt gamla invanda tankemönster) Ingen idé att bli för glad, för jag bir ändå ledsen snart. Inte för kär, för han lämnar mig snart. Få inte vara lycklig, för då händer det alltid en katastrof tätt efter. Kul att tänka så vá? Det är jag i ett nötskal.
Det är som sagt så satans svårt att våga. Våga vara normal. Våga stanna kvar. Våga tro på när människor säger att dom faktiskt älskar mig. För visst förstår jag att jag är älskvärd, jag är en bra tjej. Det vet jag. Det är ju inte så att jag är elak, har haft ihjäl någon, jag är inte drekt våldsam, jag är inte egoistisk. Jag är inte felfri men jag är bra. Vem fan är felfri!?
Jag erkänner jag är livrädd för att släppa in någon, våga hoppas på framtid och jag är till och med rädd för att våga vara glad..
Men att försöka våga är ett steg på vägen... Man får misslyckas.
Tack.
Jag är född alltså finns jag.
Året 1981, en varm sommardag. Kom en liten skrikande tjej ut, Jag. Klart jag anade att detta liv skulle bli knas redan då. För ut det ville då jag inte.Men efter över ett dygns kämpande av min mor så gav jag med mig och kikade rädd ut. "Fy fan detta kommer bli jobbigt" tänkte jag nog. Med en titt på min mammas sönderstuckna armar och en riktigt förvirrad abstinent lång man som stod där förskräkt bredvid, min far.
Jorå, vuxna barn, fick en dotter. Ett missbrukarpar fick barn. Ett par som inte ens klarade av att ta hand om sig själva skulle nu fixa det här med att vara föräldrar, vara uppe på natten, byta blöjor, torka spyor, städa, laga mat, passa tider på bvc, trösta och älska denna lilla krabat. Alltså inget supande, inget knarkande och inget kriminelt tänkande. Allt det dom kunde, deras liv skulle dom nu lägga på hyllan för att bli så kallade "normala". Behöver jag säga att det inte gick vägen....
25 år senare sitter jag här, utbildad behandlingassistent. En riktigt bra sådan. Jobbar med missbrukare. Mina föräldrar klarade inte att ta sig ur sitt missbruk, sjukdommen segrade. Denna hemska, förnedrade lömska sjukdom tog deras liv och den lilla krabaten som dom skulle ta hand om blev ensam kvar...
Nu är jag min egen föräldrer, jag är hård, överbeskyddande och livrädd. Men jag ska lyckas. Ska ta hand om denna lilla fina flicka. Inget mera ont ska hända henne. Och de djupa såren i henne har blivit till starka skyddande ärr. Så hon är stak. Ensam men jävligt stark! Jag är född alltså finns jag.
Dont fuck with my heart please....
Jorå, vuxna barn, fick en dotter. Ett missbrukarpar fick barn. Ett par som inte ens klarade av att ta hand om sig själva skulle nu fixa det här med att vara föräldrar, vara uppe på natten, byta blöjor, torka spyor, städa, laga mat, passa tider på bvc, trösta och älska denna lilla krabat. Alltså inget supande, inget knarkande och inget kriminelt tänkande. Allt det dom kunde, deras liv skulle dom nu lägga på hyllan för att bli så kallade "normala". Behöver jag säga att det inte gick vägen....
25 år senare sitter jag här, utbildad behandlingassistent. En riktigt bra sådan. Jobbar med missbrukare. Mina föräldrar klarade inte att ta sig ur sitt missbruk, sjukdommen segrade. Denna hemska, förnedrade lömska sjukdom tog deras liv och den lilla krabaten som dom skulle ta hand om blev ensam kvar...
Nu är jag min egen föräldrer, jag är hård, överbeskyddande och livrädd. Men jag ska lyckas. Ska ta hand om denna lilla fina flicka. Inget mera ont ska hända henne. Och de djupa såren i henne har blivit till starka skyddande ärr. Så hon är stak. Ensam men jävligt stark! Jag är född alltså finns jag.
Dont fuck with my heart please....
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!