Det finns ett ordspråk.
Quem dii diligunt, adolescens moritur -- "Den gudarna älskar dör ung"
En sa till mig" Den gudarna älskar, dör ung. Så jag kommer bli gammal som gatan"
Så känner jag, Om det nu finns en gud så har han aldrig varit med i min hejarklack. Han har aldrig varit speciellt hjälpsam. Snarare tvärtom.
Jag har blivit en riktig bitterfitta.
Jag är så trött på allt kämpande, all ensamhet. trött på vänner som inte hör av sig, jag är trött på att vara Fia, vara en Fia som tydligen har en gud som motståndare. En gud har ju trots allt ganska bra rykte och makt, men han gillar inte mig, så genast blir situationen mer svår.
Är så himla trött på alla lögner och svek.
Inte ha en familj. Katter som bråkar och hår som växer satans fort på benen. . Jag hatar rädslor. Jag hatar snygga, sportiga tjejer. Jag hatar min smala, beniga kropp.
Jag vill ha ett självförtroende som är på topp, jag vill ha roligt, jag vill ha ett lugnt och tryggt förhållande, men någon som inte kliver ur hela tiden, jag vill gå på krogen och ha kul. Men gud den fan, Ah..för jag skyller allt på honom...han vill annat han...
Jävla skit.
